Jag körde i en bil jag inte kände igen för att hälsa på mannen.

     Vi hade gått i grundskolan tillsammans, men inte börjat umgås förrän högstadiet. Jag minns att jag de första veckorna i första klass var skraj för honom - han var stor och lång, jag förhållandevis liten och klen. Den typen man dras till om man vill inleda slagsmål och garanterat gå segrande ur striden. Annars har jag inget minne av honom före högstadiet då vi av nån anledning hamnade i samma klass. Jag blev mer och mer utfryst av mina forna kamrater. Den vänskap jag trodde mig ha byggt upp och som skulle vara i evighet dog ut på bara några få dagar. Jag var ensam, och lika ensam var Anders och därför började vi umgås och småningom utveckla ett slags vänskap. Det var en mycket dålig förutsättning att bygga en vänskap på. Den hade hela tiden mobbens regler som förutsättning. Vi hade inga som helst liknande intressen, bara utanförskapet. Och om någon av oss nån gång hade framgång med våra respektive intressen eller hobbies tillintetgjordes dessa genast av den andre. Vi hade helt enkelt inte råd att offra den kamratskap vi byggt upp på den andres framgång

     Vi bar på en otyglad vrede inom oss. Till skillnad från de övriga eleverna i klassen sågs vi knappast som bråkstakar, enbart nonchalanta, slöa avskum. Då vi ständigt var påpassade av pöbeln fick vi utlopp för vreden när vi var ensamma. De andras skåp sparkades sönder, skolans lusätna soffor skars sönder med medhavda fickknivar, toaletterna ruinerades. Vi var även hängivna tjuvar och stal dels ur skolans inventarier, dels av de andra eleverna. Vandalism, som det kallas och ogillas av alla. Men det var vår tysta men synliga hämnd, inte bara mot de andra eleverna utan i lika hög grad en hämnd och protest mot den blinda och indifferenta lärarkåren.

     När vi sjungit Israel Kolmodins Sommarpsalm för sista gången och den obligatoriska skolgången var till ända sågs vi allt mindre. Mitt sista minne var att vi åkte i hans automatväxlade Volvo. Sedan ingenting. Vi hade ju inget mer gemensamt än de tre åren på högstadiet.

     Jag körde alltså i den för mig obekanta bilen mot det hus Anders bott i över tio år tidigare. Hans barndomshem. Av någon anledning tog jag för givet att han bodde kvar där, så vuxen han var. Förvirrad klev jag ur den okända bilen och såg att trädgården kring hans hus var lika vanskött som senast. Full, däremot, av motorer, bilvrak och andra för mig okända ting. Det snurrade till i huvet när jag ringde på, och jag undrade vad jag egentligen gjorde där. Hans mor öppnade, synade mig från topp till tå, klart fientligt inställd till min person. En liten hund av obestämbar ras skällde hela tiden.

     - Jag söker Anders, sa jag. Vi var klasskamrater. Hon ropade på sin son som efter ett tag kom nerför trapporna iklädd pyjamas och morgonrock. Trots att huset verkade tomt hörde jag ett sorl någonstans inifrån. Anders såg ut som han gått klädd så i åratal och verkade inte heller ha några planer att byta ut kläderna. Jag frågade honom ingenting (vad jag såg räckte) och inte heller han frågade mig nåt. Det var som för femton årsedan - vi kunde ha träffats dan innan eller för bara en timme sedan. Hunden fortsatte skälla. Anders tog med mig till ett mindre rum. Där var fullt av tomma och halvfulla folkölsburkar vilket förvånade mig då jag fått intrycket av att hans föräldrar inte drack alkohol överhuvud taget. Han rökte kolossalt illaluktande cigaretter utan filter och hunden fortsatte skälla. Han öppnade en ny folköl trots att det redan fanns två eller tre halvfulla. Hans föräldrar kom och gick som det behagade dem, vilket gjorde mig urförbannad. Fick jag inte prata med deras son själv?

Jag kände att jag frös så jag skakade samtidigt som jag var genomblöt av svett. Jag torkade av mig med t-shirten och bytte kalsonger. Det värkte i hela kroppen och när jag la mig igen ryckte det i benen och armarna. En stor folkmassa hånskrattade samtidigt som jag hörde en barnmassa skrika "Tinker tailor Soldier sailor rich man poor man beggarman thief..."

Plötsligt slog det mig att Anders måste ha massa mediciner liggande. Några neuroleptika, men det intresserade mig inte.

     - Har du ingen benso? Eller nåt smärtstillande? Anders skrattade högt och hunden skällde. Han föreslog att vi skulle ta en tur med hans bil, och förvånad hörde jag mig själv svara "ja".

Sugarplum fairy... Sugarplum fairy...

Anders kom tillbaka med en jacka istället för morgonrocken över pyjamasen. Vi åkte inte långt utan bara till närmsta kiosk där jag antog att han köpte sina cigaretter. På vägen tillbaka började han trakassera mig för att jag var så klen. Precis som i första klass.

     Han gick in i huset igen och jag blev kvar utanför. Jag började gå så raskt jag kunde. Att säga Adjö fanns inte i mitt förvirrade huvud.

Liar! Liar! Your pant´s on fire!

Jag misstänkte att detta var sista gången jag såg honom.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Detta är - har jag i tysthet lagt märke till under flera års tid - ett mycket känsligt ämne. Om man nämner att man läser relativt mycket, att man är intresserad av litteratur, ses det ofta som något gott. Ibland tillochmed fint. Men man ska ge fan i ...

Jag befinner mig i sjugosjunde sången i Purgatorio, Skärselden, i Dantes Den gudomliga komedin. Jag slås, gång på gång, av hur hårt den stora världslitteraturen drabbar mig. I somras läste jag Miltons Det förlorade paradiset. Jag slogs då framför all...

Augusti. Vilket år spelar mindre roll men gissningsvis är det i slutet på 00-talet. Jag befinner mig i ett rektangulärt rum som till stor del påminner om ett rum på ett av våra Babels hus. Jag känner igen de vita lakanen, de karakteristiska gula filt...