Detta är - har jag i tysthet lagt märke till under flera års tid - ett mycket känsligt ämne. Om man nämner att man läser relativt mycket, att man är intresserad av litteratur, ses det ofta som något gott. Ibland tillochmed fint. Men man ska ge fan i att ha synpunkter på vad andra läser. I synnerhet om man påstår sig veta att den romanen en annan människa läser är allmänt kass, eller sk kiosklitteratur. Då är man inte längre en snäll "bokälskare" utan en kvasiintellektuell snobb. Detta trots att alla med någorlunda god insikt vet att det finns bra litteratur, sämre litteratur och dålig litteratur. Jag vill inte utge mig för att vara expert på området - ofta tar det lång tid för mig att inse om en text jag läser är någorlunda bra eller helt enkelt kass. Men jag är säker på att texter/romaner/dikter skrivna av ex Pär Lagerkvist, James Joyce eller Elfriede Jelinek håller högre klass än texter av Håkan Nezzer, Tom Clancy eller Liza Marklund. Ändå blir folk gärna förbannade om man påpekar detta. Väldigt många läser hellre de tre sistnämnda författarna än de tre förstnämnda. Och ingen kan hindra dem. Ändå stör jag mig på det - att så många människor föredrar skräp framför guld. Och de blir gärna urförbannade om man tar sig friheten att tala om för dem hur det ligger till.

     Låt oss ta ett exempel ur idrottsvärlden. Ser vi en landskamp i fotboll på teve har vi utöver en kommentator även en expertkommentator. Jag gillar att se på fotboll, men är relativt okunnig inom området. Då ser jag det som en stor tillgång att ha en expert som kan förklara varför ett anfall misslyckades eller varför "vi" inte lyckades försvara oss. Ser man, istället, ett litteraturprogram på teve där någon är inbjuden som gäst och "expert" på ett visst författarskap eller en viss litterär epok ses denna person oftast som en von oben-typ. Många människor avskyr exempelvis Horace Engdahl eftersom han råkar ligga inne med dylika kunskaper. Likväl är skillnaden mellan honom och expertkommentatorn i landskampen i fotboll inte särdeles stor, sett ur den synvinkeln.

     Men liksom det finns människor som föredrar Liza Marklund framför Elfriede Jelinek finns det säkerligen folk som hellre ser en division 6-match i fotboll än en allsvensk match. Det är iochförsig inte så konstigt. I en division 6-match finns det oftast endast ett fåtal riktigt bra spelare. Vad som helst kan hända och målen blir nästan alltid fler än i en allsvensk match, där de professionella spelarna är flitigt förkommande. Det kan vara mer underhållande än en allsvensk match. Dessa människor är dock alltid medvetna om att de kollar in en division 6-match och inte en allsvensk.

     Hur kommer det sig att man ses som snobb om man föredrar William Faulkner framför Alister MacLean (stavning?)

Hösten har, för övrigt, kommit. På tal om litteratur ser jag gärna hösten som EA Karlfeldts tid. Annars inget positivt med hösten. Jag sitter hemma denna fredagskväll då en kamrat (berusad på både det ena och det fjärde) lockade ut mig i går.

Jag körde i en bil jag inte kände igen för att hälsa på mannen.

     Vi hade gått i grundskolan tillsammans, men inte börjat umgås förrän högstadiet. Jag minns att jag de första veckorna i första klass var skraj för honom - han var stor och lång, jag förhållandevis liten och klen. Den typen man dras till om man vill inleda slagsmål och garanterat gå segrande ur striden. Annars har jag inget minne av honom före högstadiet då vi av nån anledning hamnade i samma klass. Jag blev mer och mer utfryst av mina forna kamrater. Den vänskap jag trodde mig ha byggt upp och som skulle vara i evighet dog ut på bara några få dagar. Jag var ensam, och lika ensam var Anders och därför började vi umgås och småningom utveckla ett slags vänskap. Det var en mycket dålig förutsättning att bygga en vänskap på. Den hade hela tiden mobbens regler som förutsättning. Vi hade inga som helst liknande intressen, bara utanförskapet. Och om någon av oss nån gång hade framgång med våra respektive intressen eller hobbies tillintetgjordes dessa genast av den andre. Vi hade helt enkelt inte råd att offra den kamratskap vi byggt upp på den andres framgång

     Vi bar på en otyglad vrede inom oss. Till skillnad från de övriga eleverna i klassen sågs vi knappast som bråkstakar, enbart nonchalanta, slöa avskum. Då vi ständigt var påpassade av pöbeln fick vi utlopp för vreden när vi var ensamma. De andras skåp sparkades sönder, skolans lusätna soffor skars sönder med medhavda fickknivar, toaletterna ruinerades. Vi var även hängivna tjuvar och stal dels ur skolans inventarier, dels av de andra eleverna. Vandalism, som det kallas och ogillas av alla. Men det var vår tysta men synliga hämnd, inte bara mot de andra eleverna utan i lika hög grad en hämnd och protest mot den blinda och indifferenta lärarkåren.

     När vi sjungit Israel Kolmodins Sommarpsalm för sista gången och den obligatoriska skolgången var till ända sågs vi allt mindre. Mitt sista minne var att vi åkte i hans automatväxlade Volvo. Sedan ingenting. Vi hade ju inget mer gemensamt än de tre åren på högstadiet.

     Jag körde alltså i den för mig obekanta bilen mot det hus Anders bott i över tio år tidigare. Hans barndomshem. Av någon anledning tog jag för givet att han bodde kvar där, så vuxen han var. Förvirrad klev jag ur den okända bilen och såg att trädgården kring hans hus var lika vanskött som senast. Full, däremot, av motorer, bilvrak och andra för mig okända ting. Det snurrade till i huvet när jag ringde på, och jag undrade vad jag egentligen gjorde där. Hans mor öppnade, synade mig från topp till tå, klart fientligt inställd till min person. En liten hund av obestämbar ras skällde hela tiden.

     - Jag söker Anders, sa jag. Vi var klasskamrater. Hon ropade på sin son som efter ett tag kom nerför trapporna iklädd pyjamas och morgonrock. Trots att huset verkade tomt hörde jag ett sorl någonstans inifrån. Anders såg ut som han gått klädd så i åratal och verkade inte heller ha några planer att byta ut kläderna. Jag frågade honom ingenting (vad jag såg räckte) och inte heller han frågade mig nåt. Det var som för femton årsedan - vi kunde ha träffats dan innan eller för bara en timme sedan. Hunden fortsatte skälla. Anders tog med mig till ett mindre rum. Där var fullt av tomma och halvfulla folkölsburkar vilket förvånade mig då jag fått intrycket av att hans föräldrar inte drack alkohol överhuvud taget. Han rökte kolossalt illaluktande cigaretter utan filter och hunden fortsatte skälla. Han öppnade en ny folköl trots att det redan fanns två eller tre halvfulla. Hans föräldrar kom och gick som det behagade dem, vilket gjorde mig urförbannad. Fick jag inte prata med deras son själv?

Jag kände att jag frös så jag skakade samtidigt som jag var genomblöt av svett. Jag torkade av mig med t-shirten och bytte kalsonger. Det värkte i hela kroppen och när jag la mig igen ryckte det i benen och armarna. En stor folkmassa hånskrattade samtidigt som jag hörde en barnmassa skrika "Tinker tailor Soldier sailor rich man poor man beggarman thief..."

Plötsligt slog det mig att Anders måste ha massa mediciner liggande. Några neuroleptika, men det intresserade mig inte.

     - Har du ingen benso? Eller nåt smärtstillande? Anders skrattade högt och hunden skällde. Han föreslog att vi skulle ta en tur med hans bil, och förvånad hörde jag mig själv svara "ja".

Sugarplum fairy... Sugarplum fairy...

Anders kom tillbaka med en jacka istället för morgonrocken över pyjamasen. Vi åkte inte långt utan bara till närmsta kiosk där jag antog att han köpte sina cigaretter. På vägen tillbaka började han trakassera mig för att jag var så klen. Precis som i första klass.

     Han gick in i huset igen och jag blev kvar utanför. Jag började gå så raskt jag kunde. Att säga Adjö fanns inte i mitt förvirrade huvud.

Liar! Liar! Your pant´s on fire!

Jag misstänkte att detta var sista gången jag såg honom.

Jag befinner mig i sjugosjunde sången i Purgatorio, Skärselden, i Dantes Den gudomliga komedin. Jag slås, gång på gång, av hur hårt den stora världslitteraturen drabbar mig. I somras läste jag Miltons Det förlorade paradiset. Jag slogs då framför allt av hur jag identifierade mig med den fallne ärkeängeln Lucifer. Jag läste Miltons verk främst som en studie i förödmjukelse. Lucifer återvänder till Lustgården med ansatsen att bedra de två människobarn som Gud skapat till sin avbild. Endast ett hjärta av sten förblir oberört när Lucifer ser de två i oskuldsfull skönhet vistas i Edens Lustgård. Han, som var den skönaste bredvid Gud... nu har dessa tagit hans plats medan han själv är nedstörtad i kaos. Hämndbegäret väcks, och hur det sedan går vet nog alla i dag.

Hursomhelst... jag har tillbingat dan med min kompis. Väntar på att 600mg pregabalin och 8mg klonazepam ska göra lördagskvällen mer uthärdlig.

Augusti. Vilket år spelar mindre roll men gissningsvis är det i slutet på 00-talet. Jag befinner mig i ett rektangulärt rum som till stor del påminner om ett rum på ett av våra Babels hus. Jag känner igen de vita lakanen, de karakteristiska gula filtarna med texten Alingsås landsting broderat på. Jag ser mig om. Det förefaller mig som vore väggarna vadderade med tjocka kuddar. Jag försöker kalla på personal men ingen svarar, vilket de sällan gör när jag befunnit mig på liknande institutioner. Jag är så vansinnigt törstig, det är vad jag tänker mest på. Skulle kunna ge mitt liv - om nån vill ha det - för en halvliters Ramlösa. Så ser jag att det inte finns nån dörr. Ingen kan ta sig in och  vad värre är - jag kan inte ta mig ut.

     Det blixtrar till i huvet. Jag ligger på golvet med kläderna på i duschen i min enrummare i Majorna. En fördel - om man envisas med att leta efter sådana - är att duschen iallafall inte är på. Ett ögonbllick blir jag nästan lycklig. Jag har inte suttit på kåken, men man har stämplat LVM i min panna och jag har varit frihetsberövad. Dylans textrad som jag hörde när jag var arton; Condemned to drift or else be kept from drifting tycktes förebåda min framtid.

     Jag lyckas resa mig upp trots att kroppen är tung efter gårdagens eller förmiddagens benso- och morfinintag. Jag ser i spegeln att mitt ansikte är täckt av svart sörja. Försöker tvätta mig men det är hopplöst. Så kollar jag mobilen. Tre missade samtal den senaste timmen - min morsa. Jag vet inte vad jag ska göra - tvätta ansiktet eller ringa min morsa. Hon vet mycket väl att jag ej vill ha oanmälda besök, men efter den där dagen då hon hittade mig livlös och blå i ansiktet på golvet bryr hon sig inte längre om mina önskemål, så vuxen jag är. Hon räddade mitt liv den gången. Jag har aldrig tackat henne för det.

     Jag minns inte vem det var som några dar senare kom på att den svarta sörjan som täckt mitt ansikte var blod. Jag hade alltså legat på rygg och spytt blod. Många har dött på det viset. Jimi Hendrix är ett exempel. Bortsett från att jag - liksom honom - spelade mycket gitarr en gång i tiden tar jämförelserna mellan oss slut där.