Jag befinner mig i sjugosjunde sången i Purgatorio, Skärselden, i Dantes Den gudomliga komedin. Jag slås, gång på gång, av hur hårt den stora världslitteraturen drabbar mig. I somras läste jag Miltons Det förlorade paradiset. Jag slogs då framför allt av hur jag identifierade mig med den fallne ärkeängeln Lucifer. Jag läste Miltons verk främst som en studie i förödmjukelse. Lucifer återvänder till Lustgården med ansatsen att bedra de två människobarn som Gud skapat till sin avbild. Endast ett hjärta av sten förblir oberört när Lucifer ser de två i oskuldsfull skönhet vistas i Edens Lustgård. Han, som var den skönaste bredvid Gud... nu har dessa tagit hans plats medan han själv är nedstörtad i kaos. Hämndbegäret väcks, och hur det sedan går vet nog alla i dag.

Hursomhelst... jag har tillbingat dan med min kompis. Väntar på att 600mg pregabalin och 8mg klonazepam ska göra lördagskvällen mer uthärdlig.

Augusti. Vilket år spelar mindre roll men gissningsvis är det i slutet på 00-talet. Jag befinner mig i ett rektangulärt rum som till stor del påminner om ett rum på ett av våra Babels hus. Jag känner igen de vita lakanen, de karakteristiska gula filtarna med texten Alingsås landsting broderat på. Jag ser mig om. Det förefaller mig som vore väggarna vadderade med tjocka kuddar. Jag försöker kalla på personal men ingen svarar, vilket de sällan gör när jag befunnit mig på liknande institutioner. Jag är så vansinnigt törstig, det är vad jag tänker mest på. Skulle kunna ge mitt liv - om nån vill ha det - för en halvliters Ramlösa. Så ser jag att det inte finns nån dörr. Ingen kan ta sig in och  vad värre är - jag kan inte ta mig ut.

     Det blixtrar till i huvet. Jag ligger på golvet med kläderna på i duschen i min enrummare i Majorna. En fördel - om man envisas med att leta efter sådana - är att duschen iallafall inte är på. Ett ögonbllick blir jag nästan lycklig. Jag har inte suttit på kåken, men man har stämplat LVM i min panna och jag har varit frihetsberövad. Dylans textrad som jag hörde när jag var arton; Condemned to drift or else be kept from drifting tycktes förebåda min framtid.

     Jag lyckas resa mig upp trots att kroppen är tung efter gårdagens eller förmiddagens benso- och morfinintag. Jag ser i spegeln att mitt ansikte är täckt av svart sörja. Försöker tvätta mig men det är hopplöst. Så kollar jag mobilen. Tre missade samtal den senaste timmen - min morsa. Jag vet inte vad jag ska göra - tvätta ansiktet eller ringa min morsa. Hon vet mycket väl att jag ej vill ha oanmälda besök, men efter den där dagen då hon hittade mig livlös och blå i ansiktet på golvet bryr hon sig inte längre om mina önskemål, så vuxen jag är. Hon räddade mitt liv den gången. Jag har aldrig tackat henne för det.

     Jag minns inte vem det var som några dar senare kom på att den svarta sörjan som täckt mitt ansikte var blod. Jag hade alltså legat på rygg och spytt blod. Många har dött på det viset. Jimi Hendrix är ett exempel. Bortsett från att jag - liksom honom - spelade mycket gitarr en gång i tiden tar jämförelserna mellan oss slut där.